Linda Haglund
Det var med en tår i ögat jag läste friidrott.se:s tweet tidigare i dag. Vår allra största svenska sprinter har avlidit. En tjej som i efterhand blivit en idol och förebild då hon är innehavare av alla kvinnliga svenska sprintrekorden. Då sprint är min gren har det automatiskt blivit så.
År 2014 läste jag hennes självbiografi, om en underbar men jobbig karriär där hon testades positiv för doping och stängdes av i 1.5 år. Nu förespråkar jag verkligen inte doping överhuvudtaget utan tycker att det är det värsta, mest egoistiska och orättvisa en idrottare kan göra. Men hon har under alla år sagt sig vara oskyldig och att istället hennes dåvarande tränare är boven i det hela. Självklart går det inte att veta, men efter att ha läst boken fanns det ingen tvekan om att detta inte var hennes fel.
Att vi nu har förlorat en otroligt stark friidrottskvinna i en för tidig ålder. Att cancern har fått ta ännu ett liv. Att Sveriges snabbaste kvinna är borta. Att de hemska och tråkiga nyheterna aldrig tar slut.