Trots detta lyckades jag ta mitt fjärde och sista silvriga ungdomsmärke. Detta är ett litet pris man kan ta i varje gren om man har åldern inne och nått de olika kraven för de olika valörerna. Jag är inte alls nöjd över min säsong men det finns inte mer att skriva om det, jag har vridit ut och in på alla lopp och analyserat ut i detalj, det är dags att lägga detta bakom mig, och blicka framåt. 

Hösten kom och uppbyggnaden började helt okej, just nu tror jag att vi ligger någonstans mellan uppbyggnaden och grundträningen inför kommande säsong. Men sista träningen  ute kom en ny smärta, i det vänstra knät. Jag orkar inte mer var allt jag tänkte under en veckas tid. Jag har inte fått vara hel sedan benhinnorna började krångla vilket nu är två eller tre år sedan, det är kanske nu det är dags att lägga av. 

Jag och min tränare har analyserat detta också och funderat över vad det kan grunda sig i, varför kom detta nu och var kommer det ifrån? Men tyvärr utan svar. Det han sa till mig i tisdags fick mig dock att finna lite hopp. "Precis innan du fick ont i knät sprang du bättre och snyggare än någonsin, det började hända något." Att jag trots skador kommit närmare det där löpsteget som ska ta mig mot mitt pers och mot tider jag strävar efter får mig att vilja kämpa ännu mer.  Att tårarna dessutom rullade mot min kind när jag skrev stycket ovan är ett tecken på att jag inte kan släppa friidrotten ännu. 

Även om jag är otroligt irriterad och förbannad på min kropp, som aldrig kan sammarbeta så ska jag fortsätta kämpa, jag tänker inte ge mig, hur mentalt jobbigt det än är. 

Jag ska ta mig till sjukgymnasten och kolla upp det, se vad han säger och hålla tummarna för att det inte är så allvarligt och inte tar så lång tid att rehaba. För jag har på känn att det är kommande säsong det släpper.