Denna helg har jag fått uppleva näst intill alla känslor man kan uppleva. Irritation och ilska när barnen inte lyssnat på mig eller gjort det jag sagt åt dem, rädsla när ett barn kommer springande och säger att någon skadadt sig, stolthet, när någon av alla dessa godingar klarar något de kämpat med, stress när det varit mycket att göra på en gång, men framför allt lycka och glädje då de är några riktiga glädjespridare allihopa, innerst inne, och tränar friidrott för att det är kul. Det har varit en underbar helg med runt 70 glada barn som utövat den bästa sporten i världen och haft otroligt kul tillsammans. 

 

Att tacka ja till att ställa upp som tränare i klubben är någonting jag aldrig kommer att ångra. Visst, det är inte så kul när de tramsar och inte uppskattar all tid jag och de andra ledarna lägger ner på detta. Men det ger också så mycket glädje och så mycket erfarenhet som jag inte hade fått annars. Att se någon utav alla dessa lyckas och prestera ger mig en otrolig känsla jag inte riktigt kan beskriva. Det är helt underbart.

 

Jag tränar de som är födda 2001 och 2002 och denna grupp har slagit fler rekord i klubben än någon annan, det är gruppen som tagit flest ungdomsmärken (ett pris man får om man nått en viss gräns inom en gren, mer om detta kommer), det är gruppen med flest aktiva i Skånelaget (när dem var i Lidköping och tävlade) och jag skulle tippa på att det är gruppen med flest tävlande, mest glädje och bäst sammanhållning. Att jag fått äran att träna dessa individerna är ofattbart. Jag är så otroligt stolt över alla deras utvecklingar, att de alltid kämpar med ett leende på läpparna och gör så gott dem kan, det gör mig så glad, det är betalningen för alla timmar jag lägger på detta.

 

Detta är också någon form av kvitto på att jag och min tränarkollega faktiskt gör något rätt, vi har också lyckats. Även om deras talang gör det största jobbet så har vi också hjälpt till på traven, vilket är ganska ofattbart. Att vara tränare själv har verkligen gett mig ett bredare perspektiv och fått mig att se upp till min egen tränare ännu mer, det är otroligt hur mycket kunskap han besitter och hur mycket tid han lägger ner, vi som tränar fem pass i veckan. 

HAIS är en helt fantastisk klubb, även om jag många gånger önskat att jag var född och uppvuxen i Malmö och tränade samt tävlade för MAI, som har god ekonomi, bra träningsmöjligheter och väldigt duktiga tränare och aktiva. Så satt jag där bland runt 200 människor i går på den stora tacokvällen/säsongsavslutningen och var otroligt glad över att jag bor i Hässleholm. Det finns inte en chans att de gör något liknande i Malmö och att de har en så bra gemenskap i klubben mellan deras olika åldersgrupper, jag hade troligen inte heller suttit här i dag som både tränare och aktiv. Allt hade varit så mycket enklare och bättre i Malmö men frågan är om det hade gett mig lika mycket glädje som i denna "lilla" klubb, det kommer jag aldrig att få veta.

Jag är djupt imponerad över alla människor i klubben, barn, som ungdomar, som ledare, för att der krävs så otroligt mycket jobb och för att de aldrig slutar kämpa. 

På bilden ser ni några av de jag tränar, vår superstjärna Elise och min otroligt duktiga tränarkollega Marcus, samt en massa andra.